Idag var det så dags för Navelbine igen, självklart med provtagning och en träff med dr Nisse innan.
Han undrade hur jag mår och jag berättade att jag ÄNTLIGEN är trött. Att jag sover mycket och att det känns skönt. Han förstod mig - uppmanade till att ta alla trötta stunder till att inte göra annat än att sova och vila. Behandlingarna har ju hunnit bli ett antal nu och det är klart att det gör att man blir trött. Att också börja bearbeta allt som hänt gör också att man blir trött.
Jag lyfte mina funderingar om att jag känner mig något mer andfådd och att det rosslar lite i bröstet och min rädsla för bakslag. Vi pratade om förkylningstider, väldigt många i vår omgivning är förkylda, både barn och vuxna. Familjemedlemmar och vänner har åkt dit, tack och lov är de så underbara att de hör av sig och varnar för att de är sjuka så att jag inte behöver onödiga smittor.
Nisse tyckte inte att det fanns anledning till oro. Han tycker fortfarande att jag låter så mycket, mycket bättre än i juni. Andfåddheten kan till viss del bero på att jag försöker röra mig lite mer, ta Lissi på små promenader, små utflykter med mamma. Hostan/rosslet kan mycket väl komma från att jag är jättekänslig för alla baciller. Det sätter sig där man är som svagast. Vi spekulerade så klart, vi kan inget säkert veta förrän efter röntgen.
Proverna såg bra ut och i morgon blir det den stora röntgendagen. Han har lovat att vi ska ses på måndag för att gå igenom resultatet och den fortsatta behandlingen. Det känns ändå bra att ha ställt frågorna och få fundera med proffset om det man fasar för.
Jag ska fortsätta med samma cortisondos ytterligare en tid. Låta hjärnan jobba i sin takt. Det känns också bra att det inte forceras mer. Jag darrar fortfarande i händerna och är lite bensvag/skakig från knäna och neråt. Önskar bara att det skulle ge sig snart.
Det blev ännu en lång dag på sjukhuset. Det var trångt om platser på dagvården idag - precis som förra veckan. Tröttsamt att vänta i timmar. Men det finns inte så många alternativ. Jag måste ju få min medicin. Det var ett par tillfällen då jag tänkte att jag somnar sittandes... Att vara uppe och "igång" från 8-15 är lång tid för en som just kommit på att man kan sova :)
Bävar tillsammans med dig för alla besked du måste vänta på hela tiden. Dagarna och veckorna blir dubbelt så långa. Får jag fråga ... stämmer det att du fått metastaser i hjärnan? Och fått förbud att köra bil av dr Nisse? Hur formulerade han det, skulle du få köra igen sedan efter ett år efter tillståndet med färdtjänst? Hittar ingen mailadress att skriva till. moonshine_sister@hotmail.com Kram
SvaraRaderaJa, fy 17 vad det är jobbigt - du vet ju hur det är. Det enda jag tog in när jag fick beskedet den 10/7 var att det "finns ett par förändringar där som inte ska vara där och de ska vi stråla bort". Jag har hittills inte velat eller vågat fråga mer om det.
SvaraRaderaDet var jag som tog upp frågan (med Nisses kollega under hans enda semestervecka) eftersom jag själv inte vågat sätta mig bakom ratten sedan jag fick de där konstiga känslorna i benen i juni. Jag har inte heller haft behovet av att köra bil under semesterperioden då maken kört de gånger vi varit ute. Då blev det vi kom överens om att jag skulle ansöka om Färdtjänst för både min och andras säkerhet(utifrån strålnigen och alla efterverkningar under så många veckor). Detta kommer vi att prata om nästa vecka när jag får beskedet efter lung/bukröntgen - då vill jag också få veta om fynden i huvudet. Jag återkommer när jag vet mer. Kramis
OK. Tack. Kram.
SvaraRadera