tisdag 4 september 2012

Så många tårar visste jag inte att jag hade inom mig

Igår släppte jag ut. Sov som en kratta på natten, vaken flera gånger under natten med tårar som kom hela tiden... Det ville inte sluta rinna.
Jag släppte barriären och bara lät det komma. När mamma kom på förmiddagen såg hon direkt att "idag är det dags". Vi fikade lite och så åkte hon iväg ett tag så att jag fick vara ensam. Hon kom tillbaka till lunch och då hade jag fått min stund för mig själv i självömkan, ångest och bara tårar. Hade också hunnit med att prata bort en stund med lillasyster - som utan pekpninnar bara höll med om allt jag vräkte ur mig. Precis som en syster ska göra... Jag och mamma fortsatte prata och älta mest hela dagen. Jag var jättetrött hela dagen och sov två gånger under dagen. Som stenad. Fortsatte att vara trött kvällen igenom och gjorde natt före kl 22. Tänk att jag dessutom fick sova hela natten tills familjen började vakna strax efter 06. Somnade om till 9:30 och hörde inte ens när mamma kom i morse. Det är verkligen upp och ner, vaknade med en mycket bättre känsla än igår. Jag behövde verkligen släppa ut. Behövde inte tänka på att snart kommer barn eller make hem - behövde inte tänka på att skona dem från mitt rödgråtna ansikte. Mamma får så klart ta en stor del av det eftersom hon är här hos mig, men jag behöver det och jag tror att även hon behöver det. Innan middagsdags och familjen kom hem hade jag hunnit svalka ner ansiktet och lagt på lite mascara (fast maken såg långa vägar ändå hur det var ställt).

De tankar som upptog hela mitt väsen igår var självömkan, varför jag igen? Har inte jag gjort mig förtjänt av att få ha det bra nu efter det som jag gått igenom de senaste två åren? Få ha roligt på jobbet, utmanas av mina arbetsuppgifter, chefens utmaningar och kollegorna och personalen...  Roliga aktiviteter med familjen som planerats för sommaren, 40- årsfest, umgänge med vänner. Glädjas över att ha fått tillbaka viss kondition igen och att ha klarat 2- årsbesiktningen efter behandlingarna. Besvikelsen över att ingenting blev som vi planerat - när vi äntligen kommit till ett stadium att vi vågat planera lite framåt i tiden... Två månader och några dagar har gått sedan allt vändes upp och ner. En sommar, ett sommarlov med massor av läkarbesök och behandlingar. Det är kort tid som förflutit men väldigt mycket som hänt. Heeeeeela långa dagen tillät jag mig att vara LIVRÄDD. Och liten och ömklig.

Så tillkommer pressen av vetskapen att det blir röntgen av buk och lungor på torsdag, väntan på svaret och våndan över vad det ska visa för resultat. Själva röntgen är ju inte det värsta - svaret är fruktansvärt jobbigt att vänta på och inte ha en aning om vad behandlingarna gett för resultat. Jag vill så gärna att det ska visa att min kropp reagerar rätt. Jag vill få fortsätta behandlingarna med positiva resultat - att det som fanns i juni minskat drastiskt och förhoppningsvis utplånats. Jag vill klara det här! Jag vill vinna kampen! Jag SKA vinna kampen! Att det dr Nisse sa där i juni, om att man kan leva ett rätt normalt och aktivt liv med Navelbine, att orka och kunna fungera nästan som "vanligt". Jag önskar så att det blir verklighet. Att jag får det målet att se fram emot. Jag fattar att jag får leva med en del begränsningar, men ändå att få se fram emot att göra annat än bara vara trött och slut hela tiden.

Det börjar kännas bättre och bättre efter strålningen. Myrsteg, javisst, men om jag ser tillbaka på de veckor som förflutit så har det faktiskt hänt en hel del. Hur ser det ut med huvudet? Har strålningen fungerat som den ska? Det kommer att dröja ytterligare veckor innan jag får veta mer om det. FASA!

Det börjar gå förkylningar både här och där - nu har skolorna börjat blanda allas baciller, barnen har haft ont i halsen, lite smått snoriga. Jag har inte känt av någon förkylning ännu, men jag känner lite mer rossel, om jag ligger på rygg hör jag att det rosslar i bröstet.... Hostar till... Reagerar jag snabbast där på eventuella baciller eftersom jag är mest påverkad där? Eller är det ett bakslag i behandlingarna? Rädsla!

Sedan jag börjat med cellgifterna, Herceptinet och Coccillianan har förbättringen varit radikal. Det gick på bara några behandlingsomgångar så märktes en tydlig skillnad. Dr Nisse har sagt det flera gånger om, att det hörs en så tydlig skillnad - på ett positivt sätt. Kunde prata utan att hosta mitt i meningarna, kunde säga meningar utan att vara andfådd - kunde prata normalt igen. Hostan försvann, rosslet försvann och jag kände nästan hur djupandningen kom tillbaka - jag kunde helt plötsligt känna en djupandning eller en djup "suck" just när jag skulle somna. En mäktig känsla. En skön känsla. Som att lungorna blev större igen. Det måste ju tyda på att Navelbinet fungerar? Bara det fortsätter så!!!!!!

Nu är jag rädd att det gått bakåt... Det går bra när jag ligger på sidan eller halvsitter eller sitter helt upprätt. Blir också lite mer andfådd, men beror det på att jag faktiskt är lite mindre darrig och kanske går lite fortare i mina små promenader med Lissi eller när mamma och jag gör våra små, små utflykter? Vad är vad? Är behandlingarna tillräckliga - gör de sitt jobb? Påverkan på kroppen som så klart bryts ner lite, lite för varje behandlingsomgång kanske påverkar? Jag hoppas det. Att jag blir mer infektionskänslig är inget konstigt, det minns jag ju från förra gången det begav sig så det gäller att vara uppmärksam och inte kramas med alla - även om det är trevligt med kramar. Handspriten finns utställd både här och där.

Det är svårt att vara "långsam", att välja att ta ledstång till hjälp om det är en trappa att gå upp- eller nedför. Jag brukar ju bara knalla på, uppför och nerför utan tanke på att det kan behövas ett stöd... Då är det bra att mamma är med, för hon gör det per automatik och jag följer så enkelt hennes exempel :)

Något som jag faktiskt känner är skönt är att jag är trött, att jag kan sova en stund när tröttheten kommer över mig. Det kommer mer och mer. Att få ta en tupplur på förmiddagen och på eftermiddagen och ändå få sova på natten är skönt. Då får jag ta de nätter där jag kanske vaknar till, det borde bli bättre även det så småningom. Jag behöver vila. Mamma är också helt underbar, för hon brukar passa på att ta en liten tupplur med mig då och då... Vi har hittat vår rytm :)

Så ska jag också skärpa mig när det gäller att vara nöjd med det jag faktiskt förmår just nu. Är det en bättre dag så ska jag njuta av utflykten på 10 minuter till mataffären, eller att ha städat ett skåp - hur många timmar det än tog, eller sorterat en pärm. Jag ska inte ställa högre krav på mig själv än så, även om det är svårt. Det är svårt att sänka kraven när man är van att allt går i turbofart i en turbofamilj fylld av aktiviteter. Jag ska bli bättre på det. Jag ska verkligen försöka.

Idag har det varit en skön dag med mamma. En liiiiten utflykt, ett kaffebesök (som jag blev tvungen att be åka efter ett tag för jag blev såååååå trött) och en lååång eftermiddagstupplur. Tack och lov tog inte besökaren illa upp, hon förstod att jag beövde vila...  Som avslutning en skön kväll med familjen framför TV:n.

I morgon är det dags för provtagning, läkarbesök och Navelbine igen. Och kanske, kanske får jag ett datum för att få veta sannigen om det jag inte vågat ta in. Det är med kluvna känslor jag vill veta allt nu. Men jag tror att jag kommer att må bra av det ändå, även om det är jobbigt.

8 kommentarer:

  1. Önskar att du får sova i natt och att ditt besök på sjukhuset i morgon ska bli positivt!Jag ska till behandlingsenheten i morgon och få min Zoladexinjektion.En droppe i havet att jämföra mot din behandling. Ska även besöka en ortsbo som opereras för bc i morgon när jag ändå är på plats på sjukhuset. Upplever att det blir fler och fler som blir sjuka. Vill inte att det ska vara så!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jaa, Marie-Louise! Jag upplever också att det blir fler och fler som blir sjuka :( Är så tacksam för all forskning som pågår och det är bara att hoppas att det kommer lösningen på gåtan så att eländet kan utrotas för gott! Kram till dig!

      Radera
  2. Åh vad jag önskar att jag hade kunnat ta bort eländet, men du kämpar på bra, man får ha dåliga dagar också och man ska klaga mycket i bloggen, då känns det bättre sen ;) Du är en kämpe!
    Kram Lisbet

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lisbet! Ja, bloggen är en bra ventil för att få ur sig det man tänker på. Jag har alltid skrivit av mig, även innan detta med bloggande blev ett alternativ. Fördelen med bloggen är ju också att jag fått så många fina cybervänner och bra tips och idéer på köpet. Kram till dig!

      Radera
  3. Håller mina tummar och tår för dig att bilderna ser bättre ut. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, snart får jag veta. Nästa vecka har dr lovat att vi ska ses och diskutera vidare behandling. Kram till dig Carin

      Radera
  4. Kära, kära du!!
    Låt dem komma, alla tårar, alla känslor. jag tycker att du har varit så otroligt tapper länge nu!! Det är omänskligt det du måste gå igenom. Personligen tror jag att dessa känslor som kommer nu är lika viktiga att få ha i den stora bearbetningsprocessen. Tänk om man kunde svara på just "varför". Jag har funderat mycket på det sedan jag läste ditt inlägg här efter sommaren. Vi ligger ju lika tidsmässigt med upptäckt av bröstcancer. Varför fick jag ett bra besked och inte du? Ja, den som kan svara på det vinner ju Nobelpriset. Det är konstiga känslor inom mig: glädje, lycka men också skuld och ångest. Livet är så skört, så skört. Jag vet inte hur det känns att vara där du är nu, men jag kan sannerligen ana. Du är inte ensam- du verkar ha en fantastisk familj och underbara vänner runt om dig. Bra att du ber och tar emot hjälp. Jag finns här för dig, som cybervän och bc syster. Du är en klok kvinna. Jag är enormt imponerad av din förmåga att veta att inte förrän nu känner du dig redo för mer fakta. Jag tror också att fakta (hur jobbig den än är) kan stilla den där inifrånätande ångesten och ovissheten: Du behöver få lite lugn och ro nu. På vilket sätt som helst.
    Många, många kramar Annika

    SvaraRadera
  5. Tack Annika! Vet inte om jag alls är redo för att få alla fakta, men jag tror som du att det förhoppningsvis hjälper mig vidare i kampen och det blir säkert både ångestladdat och jättejobbigt att försöka bearbeta. En uppdatering kommer säkerligen så småningom om vad som egentligen hänt i min kropp den senaste tiden.... Och - jag är uppriktigt glad för din skull! Kram Malin

    SvaraRadera