torsdag 6 september 2012

Röntgen av buk och lungor idag

Idag var det dags för röntgen. Naturligtvis sov jag sämre inatt och var vaken mellan 2 och 3. Hade behövt hela natten...
En rätt jobbig stund med röntgenproceduren - inte jobbig egentligen, men denna väntan och väntan och väntan. Blev serverad en flaska med kontrastvätska och en plastmugg och vätskan skulle pytsas in under 1½ timme innan själva röntgen. Inte det godaste man ska hälla i sig. Inte får man ha för bråttom heller - all tid ska utnyttjas för bästa effekt. Det blev ett par vändor på toaletten för inte är man begåvad med en urinblåsa som kan hålla kvar hela den mängden...
Väl inne så sattes nål i mitt redan helblå armveck för kontrasten som skulle in även den vägen. Hon var jätteduktig på att sätta nål - det gick på första försöket, men ytterligare blått är det nu...
Det var den där kontrasten där det rusar genom kroppen och man får en känsla av det bränner i halsen och att kissa på sig när vätskan rusar genom kroppen. Tur att det är snabbt övergående. Den manliga rösten som säger "andas in djupt och håll andan.... andas ut igen" upprepades 3 -4 gånger medan jag åkte fram och tillbaka i maskinen. Så var det klart. Total tid ca 3 timmar varav den mesta tiden spenderades i väntrummet. Bästa mamma höll mig sällskap hela tiden och utan henne vete rackarn om jag hade åkt hem och lagt mig istället - för självklart kom den där tröttheten över mig igen. På väg till bilen så stannade vi till och köpte en Japp att dela på så att sockerhalten steg innan hemfärden. Det har inte funnits någon tid för tupplur idag och det känns nu. Vi kom hem lagom tills det var dags att laga middag. Just idag var middagen snabbt färdig och serverad så jag hann inte somna innan den var klar, sedan kom både lillasyster med man och storasyster förbi. Jättetrevligt!

Nu är det bara väntan. Den jobbiga och fasansfulla väntan. En hel helg. Familjen kommer att vara hemma, ingen ensamhet för att hämningslöst släppa ut ångest och rädsla medan de är på skola och jobb - förutom morgondagen.
Väntan på resultatet. På svaret och sanningen om hur det går för mig. Det kommer att bli jobbiga dagar tills det är måndag och maken och jag får träffa Nisse. Det är pest. Det är vidrigt. Tänk om man kunde veta innan man visste att allt ser bra ut eller åtminstone ser bättre ut än i juni... Att det finns tydliga förbättringar.
Tänk om det är sämre? Nya upptäckter, nya ställen? På måndag ska vi lägga upp alla fakta på bordet, även det som pågår i huvudet... Det kommer att vara en jobbig dag. En viktig dag att vara modig nog att se sanningen i vitögat - samtidigt vill jag ju bara vara frisk och bara få höra att "allt kommer att bli bra".

Kan jag hålla ihop? Orkar jag hålla ihop? Kan jag hålla tankarna på annat? Orkar maken hålla ihop? Pressen på honom är ju enorm också. Det är inte lätt att leva med en sjuk fru, att försöka hålla uppe humör och annat till positiva saker för att familjen ska ha det så bra som det går med de förutsättningar vi har just nu.

Vi har en fotbollsmatch att se fram emot i helgen som ju är bra och något roligt. Jag hoppas också att jag får sova en ordentlig natt och en längre morgon då det inte finns något måste eller annat inplanerat imorgon. Kanske kan jag få med maken på en liten kort utflykt under lunchen för att titta på en heltäckningsmatta till sonens nya rum... Det tar inte längre tid än en lunchrast... Om orken finns så skulle det vara kul att få följa med och välja färg - det kan jag ju bidra med i alllafall, få vara smakråd. Och något roligt att göra en liten stund.
Kanske får jag sova och vila massor på lördag så att vi kan ordna med en smaskig helgmiddag? Kanske tom få ett litet glas vin? Försökte mig på ett litet glas förra helgen men efter en klunk gav jag resten till maken...

Trodde också att jag hade koll på medicinförrådet... Det är ju ett antal olika piller och vätskor som ska in varje dag. Var på apoteket idag på väg hem från röntgen och upptäcker att en viktig medicin var slut - inga fler uttag. Totalmiss vid genomgången med Nisse igår. Typiskt! Nu gäller det att jag får tag på någon i morgon som kan skriva ut ett recept så att jag har det innan helgen. Annars kan det bli lite jobbigt. Fredagarna är de sämsta dagarna att försöka få kontakt med Onkologen - jättekort telefontid på morgonen och det brukar vara svårt att komma fram.

Just nu känns det verkligen som att jag bara är negativ och allt som jag skriver ur mig är pessimistiskt. Fast det är precis så jag känner just nu. Då får det bli så. Tyvärr. Jag vill inte känna så här, men det är väl där jag är just nu i min process.
Önskar att jag får skriva något bra nästa vecka. Att skräcken och fasan byts ut mot hopp och framtidstro. Att jag börjar få mer energi och inte bara är trött. Fast jag har ju precis fått bekräftat att tröttheten inte är så tokig... Att jag ska vila och sova mycket... Kroppen reagerar på allt som stoppas in och som ska processas mellan varje behandling. Att jag behöver det för att orka med fortsatta behandlingar och samla kraft. Det är kluvet.
Men bara att orka gå ut på promenader utan att vara instabil i benen, att hälsa på hos någon - för just nu är det skönast att vara hemma och jag kan lägga mig när det behövs liggläge, tryggheten hemma. Att göra ett kort besök på jobbet. Orkar inte alls just nu, men önskan finns där.

14 kommentarer:

  1. Du skriver så ärligt och öppet! Jag hoppas du får lite skingra tankarna lite i helgen och jag hoppas så att tumörerna krympt! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Att skriva av sig är skönt, ibland är det svårt att säga det man tänker, men att skriva har för mig alltid varit en bra ventil. Tack för din omtanke! Kram Malin

      Radera
  2. Jag håller alla tummar och tår för att det ska bli ett bra svar!! Många styrkekramar!

    SvaraRadera
  3. Hej!
    Jag önskar så att jag kunde göra något för att underlätta för dig! Jag håller tummarna för att du får bra besked på måndag. Förhoppningsvis får du snart lite mer ork att göra saker. Ta dagen som den kommer. Är du trött så sov, kroppen talar om när det är dags för vila!
    Kram, Eva (Halmstad)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Eva! Att du håller tummarna ger mig styrka så fortsätt gärna med det :) Kram!!!

      Radera
  4. Skickar en bamsekram

    Farmor Ulla-Brith

    SvaraRadera
  5. Tänk att ovisshet tar så mycket kraft......håller helt med!
    Hoppas du ändå kan njuta av fotboll och en underbar höstdag med klar luft

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja, energitjuvar finns det gott om - både de fysiska som man ska strunta i och så de som försöker nästla sig in i sinnet...

      Radera
  6. Håller tummarna för att du får bra besked efter helgen. Ta hand om dej och låt dina nära och kära ta hand om dej!

    SvaraRadera
  7. Nu håller jag alla tummar för dig och tror längst inne att det säkert har gett resultat - du är ju så trött och brukar inte det vara ett tecken på att kriget håller på att utkämpas på alla fronter för fullt i din kropp. Det tror jag iallafall. Du skrev för något eller några inlägg sedan om att du kände dig förkyld och var rädd att det var något annat. Det var säkert förkylning för själv däckade jag för några dagar sedan och är fortfarande tät, rosslig och allmänt dassig. Dessutom har jag hört att det är jättemånga som har drabbats. Ta hand om dig, du vet att vi är många, båda kända och okända härute som håller våra tummar och tänker på dig. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Elisabeth! Jag hoppas innerligt att du har rätt! Kram

      Radera