måndag 24 september 2012

Det händer en del

Ja, det var den helgen. Sport, sport, sport. Sonen spelade hockeymatch på lördagen - en förlust, och returmatch på söndagen - en vinst. Maken for som en skottspole mellan hockey och tvillingarnas innebandycup. De spelade hem en silvermedalj, så där gick det jättebra. Fast det var ilskna tjejer som kom hem. De är dåliga förlorare och trots att matchen behövde övertidstillägg för att kunna avgöras så tyckte de ändå att det "sög". De är för söta ändå :) Och inte en enda match fick jag se. Känns konstigt att inte ha varit där, men jag tror att det var rätt beslut. Superfina vänner skickade sms-uppdateringar konstant så att jag ändå fick en bild av hur matcherna gick.

Under helgen fick vi ett tråkigt, men inte helt oväntat besked. En av mammas systrar har somnat in. Hon har varit sjuk länge och även om det är jobbigt och ledsamt så får man i det här fallet tänka att hennes lidande nu är slut. Inte behöva ha ont mer, för sista tiden har hon bara lidit och haft ont. Hon har haft ett långt och rikt liv och man får försöka se det goda i det i allt det ledsamma. Men mamma har inte bara förlorat en syster utan även en av sina närmaste vänner. Det är inte lätt.

Jag har haft mamma som sällskap, men även varit ensam vissa stunder under helgen. Det har gått riktigt bra. Jag har vilat och sovit. Fortfarande är jag trött. Har svårt att vara vaken till 22, då har jag sovit bra på natten och 2 gånger på dagen - i upp till två timmar i stöten. En sovstund runt 11- tiden och en sovstund på eftermiddagen.

Jag har tänkt försöka mig på lite frisk luft varje förmiddag med Lissi. Är så störd över mina darriga ben och tänker att om jag börjar med 15 minuter ute med henne kanske hjälper mig att ta tillbaka kontrollen... Små, små, steg i taget. Frisk luft är ju aldrig fel heller, kanske blir lite piggare också.

Idag har jag rett ut alla bokningar för veckan. Det tar sin lilla tid att först ringa och få återuppringningstider. På flera håll, svaret på det ena styr över hur man kan boka det andra... Blev klart innan 14 i alla fall, men då ringde jag första samtalet redan 07:45...
Provtagning på HC på förmiddagen i morgon inför biopsin på onsdag.
MR i morgon eftermiddag - brrrrrr så otäckt det känns.
Biopsi på onsdag - brrrrr igen!
Och så äntligen, ÄNTLIGEN - läkarbesök och behandling på torsdag, bara proverna är bra. Får tyvärr inte träffa min dr Nisse, men i det här läget, med 3 veckor sedan senaste behandling så känns det verkligen angeläget att det får komma igång nu. Kuratorn ringde och tyckte att vi kunde passa på att träffas på torsdag också. Kanske kan vara skönt efter de två jobbiga undersökningarna dagarna innan.

Det börjar arta sig med sonens flytt till sitt nya rum. Efter middagen idag så tog jag kommandot över familjen och körde hårt med dem för att få ordning på skor. Hans garderober var nämligen till viss del fulla med familjens alla skor som inte används för säsongen... Jag tog en stol som jag satte mig på och drog in barnen i jobbet. En familj på 5 personer har några par skor... Det har provats, sorterats och kastats mängder. Nu har alla fått egna hyllor för sina egna skor. Borde väl gå att hålla ordning då?
Vinterskor, sommarskor, träningsskor, skridskor, inlines, fotbollsskor...

Det finns skor som är i nyskick - de ska jag få hjälp med att försöka bli av med på loppis. Bästa lillasyster ska hjälpa mig att stå och sälja iväg grejer, tvillingarna vill så klart vara med och så kommer nog maken att hjälpa till lite han också, beroende på hur jag känner mig efter behandlingen kanske jag kan vara med en liten, liten stund jag också... Det är bara en tanke än så länge, inget jag räknar med.
Det känns dumt att kasta fina skor och kläder i nyskick. Tidigare har jag kört ett race för att kolla statusen på vinterkläderna. Det mesta av barnens var urvuxna så klart. Fina märkesplagg får jag hoppas går att sälja på loppisen, kan vara skönt att få tillbaka några slantar som kan få investeras i nya vinterplagg...
Flera sopsäckar kläder och skor är inlämnade till bättre behövande också. Jag hade förberett för att vara på en jättebarnloppis förra hösten, men fick inte plats just då (sedan har det inte funnits tid) så det finns en hel del som redan är sorterat efter storlekar i kartonger - det är några års fina barnkläder som ligger i kartonger och bara väntar på nya ägare. Hoppas, hoppas på att bli av med mycket av det man samlat på sig.

Nu när sonen rensat ut sitt gamla rum är det dotterns tur att börja flytta upp. Det får ta den tid det tar... Det är ju skola och träningar och sånt som tar tid från att bara flytta... Lite målning vill hon ju också göra på några ställen... Men det tar sig, i sakta mak :)

Känns faktiskt roligt att jag orkat rodda med det här - även om det tagit tid - trots att jag är så trött. Sedan har jag ju en helt fantastisk familj som hjälper till så snart det finns lite tid över. Sedan får jag försöka intala mig att det som kloka mor och syster säger är "normalt"... Kanske lagom till jul är rotationen klar :)

4 kommentarer:

  1. Hej Malin!
    Detta inlägg kan du välja att inte publicera. Jag bara tänkte så här: Du måste väl undra vem det är som skriver till dig hela tiden och varför. Jag heter Elisabeth Magnusson är 60 år! (det är inte klokt, jag känner absolut inte igen mig i den åldern). Jag bor på landet, mitt emellan Borås och Varberg, arbetar med administration på sjukhusledningen på Södra Älvsborgs Sjukhus. Min närmaste arbetskamrat är 37 år alltså lika gammal som du, och vi är så bra vänner trots åldersskillnaden. Jag vet att livet kan förändras bara över en natt men har inte själv drabbats av sjukdom i någon högre grad, dock tror jag inte att jag kommer undan, det är bara en tidsfråga. Dock har jag ett genuint optimistiskt synsätt som jag vill dela med mig av men jag vet inte vilka mekanismer det är som driver mig till att skriva i din blogg, skriva till dig som jag inte känner men som jag tycker har ett så fint språk och som har drabbats så hårt. Jag tror att man inte alltid behöver veta varför man gör det ena eller andra, men knepigt är det – att inte kunna sätta ord på sina motiv eller på sin drivkraft.
    Det var bara det jag ville säga så här innan läggdags. Nu ser jag ju att du har fått till ett nytt inlägg med mycket kraft i. Tack för det. Kram och godnatt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, Elisabeth - dina kommentarer uppskattas! Fortsätt gärna, för du har ofta uppiggande saker att säga som jag blir glad av! Jag kan få korrigera dig på en liiiiten detalj... Jag har nu fyllt 40. Det gjorde jag mitt i värsta chocken och kaoset i somras, så det är nästan som att jag inte fyllt ännu... Jag var 37 när jag fick min bröstcancerdiagnos men känner mig fortfarande lika ung :) Kram till dig

      Radera
  2. Tänker på dig just nu. Håller tummar och tår.

    SvaraRadera