söndag 9 september 2012

Dagen före beskedet...

Det närmar sig måndag. Det närmar sig svar på röntgen. Det närmar sig vidare planering för att vinna kampen. Söndag eftermiddag nu - det närmar sig mötet med Dr Nisse med stormsteg. Efter lunch i morgon så har vi alla fakta som finns tillgängliga efter röntgen. Bävar. Fasar. Är jättenervös. Samtidigt ska det bli skönt att få någon form av vidare planering och förhoppnningsvis sätta upp mål i positiv riktnting. Det är verkligen kluvna känslor som rusar genom kroppen och knoppen. Vill så gärna få besked som ger mig kraft och energi att komma tillbaka till mig själv. Som den jag känner mig själv. Fightern! Den glada och positiva Malin som bidrar till familjelivet. Idésprutan och energiknippet som älskar umgänge med andra.

Det enda vi inte kan få faktabaserat besked om är huvudet, det dröjer lite till innan det går att kolla det med ny MR - men jag hoppas att jag har modet att fråga ändå, om var, hur många och vilka effekter de egentligen haft på mig och rörelseapparaten. Jag SKA ha modet! Det finns ju grundfakta från den MR som gjordes i juli.
Fråga om det här med bilkörning  - är det temporärt eller får jag aldrig mer köra bil? Hur funkar sådant? Inte för att det kanske är det viktigaste, men det blir ju en viss omställning och omplanering av familjelogistiken om jag blir "billös"... En bagatell i sammanhanget, men kan vara bra att veta vad man ska ställa in sig på framöver.

Jag har ju haft enormt trötta dagar bakom mig. Ända sedan onsdagens behandling, torsdagens röntgen och fredagens ensamdag... Dessutom sov jag bort i stort sett hela lördagen... Gårdagen var dessutom full med huvudvärk. Spänningshuvudvärk där käkarna spelade stor roll, måste ha haft något hyss för mig under natten. Sovit, vilat, sovit, vilat, gjort miniutflykter med mamma å make och sovit, vilat, rastat hunden - som liten som hon är inte alls kräver mycket - så inte kan jag skryta med ordentliga promenader...

Jag tror faktiskt att jag fått in en liten, liten gnutta förkylningsbaciller i mig. Lite snor som rinner, cocillianan hjälper igen - det som jag var livrädd för att det inte längre funkade när jag träffade dr i onsdags. Jag rosslar inte som i början av veckan, och har hostat om det behövts. Kan åter ligga i alla lägen utan att det rosslar i bröstet. Inte konstigt om jag blir lite förkyld då barnen haft lite känningar av halsont, snor och hosta. Det enda jag inte haft är ont i halsen och feber.

Det har varit bra att jag fått de här sovdagarna. Kan nog inte annat säga än att det behövdes. Jag känner mig (peppar, peppar) lite piggare idag. Fick en långnatt. Vaknade inte förrän 8:30. Somnade dessutom före 23. Hoppas jag kan få fortsätta sova när tröttheten kommer över mig och att jag ändå får sova på nätterna. Då samlar jag kraft. Positiv kraft.

Maken har kikat på mig med sina lyckliga ögon idag, och kommenterat flera gånger att det är så härligt att se mig "som vanligt" - dvs inte gråblek och trött, utan med lite färg på kinderna och så tycker han att jag pratar mycket mer :) Självklart ska jag fortsätta sova och vila när jag känner att jag behöver det. Det verkar ju göra susen. Kände mig glad och pigg på tvillingarnas fotbollsmatch, var en riktig föräldrasupporter och hojtade och agerade "nästan som vanligt".... Jaaaa, jag är normalt en engagerad förälder som ropar peppande till barnen på planen :) Nu är jag så klart lite trött, men inte så där urtrött att jag inte kan hålla uppe ögonen. Misstänker att jag nog måste ta en liten kort tupplur efter middagen, men vaddå - jag har ju varit igång en hel dag utan att känna de brännande ögonlocken :)

Viljan att göra saker, försöka hitta på något roligt med mamma mellan varven med sjukhustider har ju funnits där, men inte riktigt orken till det. Det kommer att komma dagar då jag orkar mer (som jag ser fram emot dem - är så trött på att vara orkeslös), då känslan av att "vi kanske skulle passa på att kolla även den där och den där butiken när vi ändå är i närheten"... För hittills har det räckt med en sisådär 30 minuter innan det varit stopp, sitta och vila eller åka hem och sova/vila. Tur att mamma är så härlig att vi kör samma race :) Då kommer hon med sådana kommentarer som "då har vi ju det att se fram emot nästa gång vi får en önskan att göra någon utflykt". Då känner man sig ju rätt nöjd ändå - att ha orkat det lilla och så tar vi det andra en annan dag när vi får lust och orkar. Visst är hon väl bara för bäst ändå :)

Blivit uppassad med att någon (världens bästa mamma eller om maken varit hemma har han fixat det) alltid gjort middag så att familjen fått äta bra mat när jag själv bara haft fullt upp med att "existera".
Självklart förstår jag att den intensiva cellgiftsbehandlingen och strålningen mitt i allt gjort att det blivit så, kroppen har fullt upp med att hantera alla insatser som görs. Kroppen bryts ner samtidigt som den ska byggas upp med friska celler som knappt hinner börja jobba innan nästa kurer ska in. Och jag är självklart så tacksam att det finns mediciner och strålning som förhoppningsvis räddar mitt liv. Det hoppas jag få höra i morgon också. Att det går åt rätt håll.

Det är en märklig känsla att gå ifrån att vara den som handlat, fixat och trixat och ordnat med logistik samtidigt som man jobbat heltid, till att bara vara, oftast halvt sovande i soffan. Som att ha fått en ordentlig influensa men som hållit mig fast i ett järngrepp ända sedan det drog igång igen i början av sommaren och så har det varit tills nu.

Den känslan jag har inom mig just nu hoppas jag är den jag kommer att bära med mig hem från sjukhusbesöket i morgon. Att det går åt rätt håll. Ångesten finns där, det har funnits stunder sedan röntgen i torsdags då allt känts förfärligt och jättejobbigt, men just nu, precis nu vill jag hålla fast vid en positiv träff med Dr Nisse i morgon. Att darrningarna i benen fortsätter att avta och jag kan känna stabilitet i dem så att jag kan lita på mina rörelser och kanske vågar mig på kortare promenader. Det skulle vara skönt att få röra på kroppen lite mer, i sakta mak och så smått öka påfrestningen på lungorna också - försöka bli mindre andfådd vid ansträngning.

Hjälp mig gärna med att hålla alla tummar som går för att jag får de mest positiva besked som går att få!

15 kommentarer:

  1. Du skriver så bra och jag håller tummarna för att du och dr Nisse får ett givande och positivt möte i morgon. Kram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Han är bra, trygg och saklig och jag litar fullständigt på honom. Bara det blir som du skriver - positivt. Kram!

      Radera
  2. Jag tänker på dig och håller tummarna hela dagen i morgon... Det ska vara bra besked Dr Nisse kommer med, vi får inte tro annat!! Tusen krtamar, styrka, hopp och mod till dig <3
    /Lisbet

    SvaraRadera
  3. Lycka till i morgon! Hoppas du får nya positiva besked!
    Varma hälsningar K

    SvaraRadera
  4. Skriver några rader innan sängdags. Håller tummarna i morgon för dig. Det är skönt att du har tilltro och litar på din doktor. Jag tror säkert att det går bra och att ni finner rätt väg vidare i behandlingen. Lycka till och hoppas du kan sova något så när i natt. Jag kommer att tänka på dig under morgondagen. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Elisabeth. Sömnen blev sådär, men inte så oväntat.

      Radera
  5. Skickar styrkekramar till dej!


    Farmor Ulla-Brith

    SvaraRadera
  6. Malin! Såklart att vi håller tummarna.Du innesluts även i mina böner.

    SvaraRadera
  7. Gillar din blogg men det var mkt tråkigt att se att du blivit sjuk igen. Hoppas du fick goda nyheter i dag. //Ingela

    SvaraRadera
  8. Har tänkt på dig hela dagen, hoppas bönerna hjälpt och att du fick bra besked. KRAMAR Lisbet

    SvaraRadera