Försöker vara tapper. Jag vill inte det här. Försöker dölja mina tårar, men det går inte alltid. Jag ville ju kriga och vinna igen. Jag var inställd på att kriga men nu vill dom inte göra mer. Jag får inte stråla hjärnan fast det finns monster där. Jag vill inte plågas eller plåga min familj. Det känns inte kul alls.
Det spänner över bröstkorgen, som ett rep, efter propparna - det har inte släppt ännu fast jag får en spruta varje dag. Det är jättejobbigt. Fast jag vill vila och försöker vila så går det inte - jag behöver vila om jag ska orka vara tapper och glad inför barnen och maken. Jag vill inte att de ska minnas mig som en ledsen mamma utan som den glada mamman jag varit. Jag orkar inte ens sminka mig längre, det som varit min grej.
Jag har ingen värdighet längre, måste ha hjälp att komma mig upp från soffan. Jag som klarat mig själv måste ha hjälp med mycket. Inte kul. Jag är konstant rädd. Livrädd - jag vill inte vara en börda, jag vill inte bli en grönsak. Då vill jag att lampan släcks helt - fort.
Jag har varit och sett tjejerna spela innebandy - och vinna. Det var kul men jobbigt. Idag har jag och maken gjort en utflykt och sett tjejerna åka slalom och snowboard. De är duktiga. Fine sonen har varit borta på hockey hela helgen.
Vill inte skämma ut min familj om jag visar mig offentligt och ser ut som en fågelskrämma, Då hoppas jag att de lämnar mig hemma - fast jag vågar fortfarande inte vara ensam för länge.
söndag 24 februari 2013
lördag 23 februari 2013
Lördag 23 februari
Jag har fått en rullstol som hjälpmedel nu. Då kan jag se matcherna och inte få ont i ryggen. Jag har suttit på rollatorn men det blir för jobbigt. Jag vill ju se dem så det blir nog bra, fast jag önskar det inte var så.
Jag har fått veta att jag inte kommer att klara det här och det suger. Jag vill vara kvar, men det kommer inte att bli så. Det säger dom. Jag var verkligen inställd på att kriga, men de säger att jag kommer att förlora kampen, jag vill inte det. Jag begär ju bara att få vara kvar med min fina familj och våra vänner. Det är jobbigt. Jag är livrädd. Varför jag? Jag vill inte det här. Jag vill vara kvar. Det kommer inte att bli så, och det känns så orättvist. Jag begär ju bara att bli gammal med min man och se barnen växa upp. Är det för mycket?
Jag vill inte vara en börda. Då måste min lampa släckas fort. När jag blir för dålig och inte "finns" mer än som en grönsak - släck!
Jag älskar min underbara familj, och jag vill att ni ska bli lyckliga!!! Finn lyckan, tro på er själva och låt ingen sätta sig på er!
Jag har fått veta att jag inte kommer att klara det här och det suger. Jag vill vara kvar, men det kommer inte att bli så. Det säger dom. Jag var verkligen inställd på att kriga, men de säger att jag kommer att förlora kampen, jag vill inte det. Jag begär ju bara att få vara kvar med min fina familj och våra vänner. Det är jobbigt. Jag är livrädd. Varför jag? Jag vill inte det här. Jag vill vara kvar. Det kommer inte att bli så, och det känns så orättvist. Jag begär ju bara att bli gammal med min man och se barnen växa upp. Är det för mycket?
Jag vill inte vara en börda. Då måste min lampa släckas fort. När jag blir för dålig och inte "finns" mer än som en grönsak - släck!
Jag älskar min underbara familj, och jag vill att ni ska bli lyckliga!!! Finn lyckan, tro på er själva och låt ingen sätta sig på er!
måndag 18 februari 2013
Måndag 18/2 - 2013
Det känns bra att orka skriva idag. Tillvaron känns inte rättvis. Jag har gråtit en hel del. Vill inte lämna min fina familj. Jag vill vara kvar och se barnen växa upp. Vill åldras med min man. Det känns så orättvist att skitsjukdomen kom tillbaks, just när jag kommit in i jobbet igen - det var så roligt! Jag kände sådan energi att jobba igen. Så får jag denna käftsmäll. Det känns inte rättvist. Jag vill slåss för att vinna igen, jag vill inte lämna min fina familj, pojken som ska börja gymnasiet till hösten, flickorna i 7:an. Min fina man. Jag vill inte lämna dem. Inte än. Jag vill ge barnen det jag kan ge dem, få ge dem det jag kan så att de kan lyckas och bli framgångsrika med det de väljer. Jag vill bli gammal med min fina man. Jag hoppas att cellgiftet i tablettform fungerar. Att få ge skitsjukdomen en riktig match och vinna. Är livrädd. Konstant. Minnet sviktar och det är otäckt, när jag haft stenkoll på allt förut, jag blir så osäker på mig själv och det känns så förnedrande.
Vågar inte vara ensam längre, mamma och mina systrar kommer till mig olika dagar när maken jobbar. Det känns bättre då. Vet inte hur det skulle gå annars.
Jag vill verkligen inte det här. Jag vill fortsätta leva och vara lycklig med familjen, önskar så att det blir så. Det kan väl inte vara för mycket begärt?
Vi har så fina vänner, min systers svärmor har kommit med jättegod mat, jag tyckte jättemycket om den. Hennes man hjälper oss med installationen av ny värmepump, den gamla kraschade. Vi har också fått hans hjälp med montering av ett nytt badrumsskåp som stått i garaget sedan i somras. Det blir toppenbra.
Makens faster kom med fikabröd och mat - jättegott. Jag vågar inte vara vid spisen längre. Får assistans av den som är hos mig för dagen. Det är rätt förnedrande att inte klara sig själv längre, att vara beroende av andra. Tjejernas kompisars mammor har varit toppen. De har hälsat på mig på sjukhuset och varit jättesnälla. Tacksam för att de finns i vårt liv!
Jag har tappat benstyrka och det suger, måste ha hjälp från soffan. Det går bra till och från sängen, den är högre, jag hoppas att jag kan ta mig upp från soffan själv igen.
Vågar inte vara ensam längre, mamma och mina systrar kommer till mig olika dagar när maken jobbar. Det känns bättre då. Vet inte hur det skulle gå annars.
Jag vill verkligen inte det här. Jag vill fortsätta leva och vara lycklig med familjen, önskar så att det blir så. Det kan väl inte vara för mycket begärt?
Vi har så fina vänner, min systers svärmor har kommit med jättegod mat, jag tyckte jättemycket om den. Hennes man hjälper oss med installationen av ny värmepump, den gamla kraschade. Vi har också fått hans hjälp med montering av ett nytt badrumsskåp som stått i garaget sedan i somras. Det blir toppenbra.
Makens faster kom med fikabröd och mat - jättegott. Jag vågar inte vara vid spisen längre. Får assistans av den som är hos mig för dagen. Det är rätt förnedrande att inte klara sig själv längre, att vara beroende av andra. Tjejernas kompisars mammor har varit toppen. De har hälsat på mig på sjukhuset och varit jättesnälla. Tacksam för att de finns i vårt liv!
Jag har tappat benstyrka och det suger, måste ha hjälp från soffan. Det går bra till och från sängen, den är högre, jag hoppas att jag kan ta mig upp från soffan själv igen.
fredag 15 februari 2013
Redan 15:e februari
Det har varit och är en tuff period nu. Jag har varit inlagd på sjukhuset. Fått proppar på lungorna. Nu kommer Avancerad HemSjukvård - AHS - och ger en spruta varje dag. Jag är tacksam att de finns för jag vågar inte sticka mig själv. Minst 6 månader - jag ska samla krafter så att jag klarar den här utmaningen också.
Nu önskar jag mig krafter tillbaka. Att nya cellgifterna i tablettform gör susen. Jag vill inte ge upp än - vill vara kvar med min man och våra 3 fantastiska barn. Det känns så orättvist det här. Det suger. När man precis hämtat sig från första käftsmällen så kom nästa. Varför just jag? Jag klarade ju detta en gång, varför kom det tillbaka? Jag vill vara kvar! Jag vill se mina barn växa upp och bli vuxna! Jag vill bli gammal med min man - ska det vara en omöjlig begäran?
Nu önskar jag mig krafter tillbaka. Att nya cellgifterna i tablettform gör susen. Jag vill inte ge upp än - vill vara kvar med min man och våra 3 fantastiska barn. Det känns så orättvist det här. Det suger. När man precis hämtat sig från första käftsmällen så kom nästa. Varför just jag? Jag klarade ju detta en gång, varför kom det tillbaka? Jag vill vara kvar! Jag vill se mina barn växa upp och bli vuxna! Jag vill bli gammal med min man - ska det vara en omöjlig begäran?
onsdag 23 januari 2013
Behandling, Taxol 13, mm
Fick behandling som planerat igår. Jag hade båda mina systrar med mig, helt nytt och jättebra. Läkaren var bra, lite yngre men det gick bra att prata med honom, vilket ju är positivt.
Jag har inte mått bra psykiskt under veckan som gått, det känns lite som om jag tappat kontrollen över mig själv och det är en obehaglig känsla. Fick en ny sorts antidepresiva utskrivna igår. De ska vara mycket mildare än Stesoliden - jag hoppas att det kommer att fungera. De heter Atarax och jag tänker börja försiktigt.
Kan ta 5 st 3 ggr/dagligen och ännu fler vid behov - har valt det här alternativet med läkaren till att börja med. Startade vid sänggången igår, och har tagit morgondos. Tänker testa utan mitt på dagen till en början.
Har sovit dåligt länge nu. Peppar, peppar så vaknade jag kl 03 som vanligt men somnade om utan att behöva upp och kissa, vaknade kl 05 och var upp då och sedan halvsov jag vidare tills barnens väckare började ringa 06:30. Helt klart en bättre natt inatt. Hoppas det är starten på något nytt nu.
Behandlingen gick smidigt - jag sov bort en hel del. Hade också fått promenera med mina systrar till Apoteket och för lunchinköp. Det blev bra motion.
Nu önskar jag bara mer krafter tillbaka i kroppen och positiva besked på resten - och mer glädje.
Jag har inte mått bra psykiskt under veckan som gått, det känns lite som om jag tappat kontrollen över mig själv och det är en obehaglig känsla. Fick en ny sorts antidepresiva utskrivna igår. De ska vara mycket mildare än Stesoliden - jag hoppas att det kommer att fungera. De heter Atarax och jag tänker börja försiktigt.
Kan ta 5 st 3 ggr/dagligen och ännu fler vid behov - har valt det här alternativet med läkaren till att börja med. Startade vid sänggången igår, och har tagit morgondos. Tänker testa utan mitt på dagen till en början.
Har sovit dåligt länge nu. Peppar, peppar så vaknade jag kl 03 som vanligt men somnade om utan att behöva upp och kissa, vaknade kl 05 och var upp då och sedan halvsov jag vidare tills barnens väckare började ringa 06:30. Helt klart en bättre natt inatt. Hoppas det är starten på något nytt nu.
Behandlingen gick smidigt - jag sov bort en hel del. Hade också fått promenera med mina systrar till Apoteket och för lunchinköp. Det blev bra motion.
Nu önskar jag bara mer krafter tillbaka i kroppen och positiva besked på resten - och mer glädje.
söndag 20 januari 2013
Söndag 20/1 2013 - tiden går...
Det är kämpigt nu. Jag känner mig trött mest hela tiden, tar en tupplur på dagen men försöker hålla mig vaken i övrigt.
Det känns som att det var igår som jag fick behandlingen, och då var det i tisdags. Fortfarande trött, även om jag pressar mig till både promenader och benträningsprogrammet... Jag behöver den friska luften och jag behöver träna upp musklerna.
Jag är nedstämd och tårarna rinner lätt. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Fast tårarna behöver ut, jag har stängt dem inne länge nu. Men det är jobbigt - jobbigt att vara ledsen. Fast jag behöver gråta ut, det känner jag. En bidragande orsak till att jag är nedstämd och ledsen är ett par intyg från min läkare, det är tufft att få saker på pränt.
Nu gruvar jag inför kallelsen till ny hjärnröntgen, den beställdes förra veckan - jag hoppas så innerligt på fortsatt förbättring! Jag vill bli frisk nu, må bra. Känna glädje och energi igen.
Jag vill bli frisk! Jag vill fungera! Jag vill, jag vill, jag vill! Jag tycker att det kan räcka nu. Det borde vara min tur att må bra och få njuta av livet! Livet, barnen, maken, jobbet - ja allt!
Jag tycker att Stesoliden borde vara borta nu, slutade med dem i söndags och då har det ju gått en vecka utan.
Maken ska iväg på jobb och kommer inte hem på 3 dagar. Mamma och systrar kommer och är hos mig och barnen hela tiden han är borta, det blir bra.
På tisdag är det behandlingsdags igen. Får en annan doktor, för Dr Nisse är på annat. Det blir nog bra ändå hoppas jag. Det blir någon av mina systrar som följer mig. Jag hoppas må bättre efter den behandlingen, för den här veckan känns som om den bara försvunnit iväg. Jag har existerat, men alla initiativ och handlingkraften vet jag inte vart de varit i veckan. Nu vill jag få tillbaka lite bättre kontroll över mig själv och familjelivet.
Finns det någon idé eller något tips på att bli piggare och mer energifylld så tar jag tacksamt emot dem!
Det känns som att det var igår som jag fick behandlingen, och då var det i tisdags. Fortfarande trött, även om jag pressar mig till både promenader och benträningsprogrammet... Jag behöver den friska luften och jag behöver träna upp musklerna.
Jag är nedstämd och tårarna rinner lätt. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Fast tårarna behöver ut, jag har stängt dem inne länge nu. Men det är jobbigt - jobbigt att vara ledsen. Fast jag behöver gråta ut, det känner jag. En bidragande orsak till att jag är nedstämd och ledsen är ett par intyg från min läkare, det är tufft att få saker på pränt.
Nu gruvar jag inför kallelsen till ny hjärnröntgen, den beställdes förra veckan - jag hoppas så innerligt på fortsatt förbättring! Jag vill bli frisk nu, må bra. Känna glädje och energi igen.
Jag vill bli frisk! Jag vill fungera! Jag vill, jag vill, jag vill! Jag tycker att det kan räcka nu. Det borde vara min tur att må bra och få njuta av livet! Livet, barnen, maken, jobbet - ja allt!
Jag tycker att Stesoliden borde vara borta nu, slutade med dem i söndags och då har det ju gått en vecka utan.
Maken ska iväg på jobb och kommer inte hem på 3 dagar. Mamma och systrar kommer och är hos mig och barnen hela tiden han är borta, det blir bra.
På tisdag är det behandlingsdags igen. Får en annan doktor, för Dr Nisse är på annat. Det blir nog bra ändå hoppas jag. Det blir någon av mina systrar som följer mig. Jag hoppas må bättre efter den behandlingen, för den här veckan känns som om den bara försvunnit iväg. Jag har existerat, men alla initiativ och handlingkraften vet jag inte vart de varit i veckan. Nu vill jag få tillbaka lite bättre kontroll över mig själv och familjelivet.
Finns det någon idé eller något tips på att bli piggare och mer energifylld så tar jag tacksamt emot dem!
Fredag
Redan fredag - igen. Det känns inte riktigt som att jag hinner med... Känner mig fortfarande lite spak efter behandlingen i tisdags. Jag vill känna mig piggare nu, det är inte kul alls att vara matt och orkeslös som det känns nu.
Kanske har jag lite för höga förväntningar på mig själv, jag vet inte. Idag på förmiddagen har jag varit och fixat en nagel som gått av. Den lyxen vill jag ha. De övriga är ju mina egna och pga att jag är skakig och darrig i händerna behöver jag hjälp - just nu i alla fall. Förhoppningsvis klarar jag det bättre själv så småningom igen. Det roliga idag var att jag enbart hade stöd av maken och lämnade rullatorn i bilen. Svårt, darrigt - men jag klarade det!
Jag ser fram emot tvillingarnas innebandymatch på söndag. Hoppas att jag orkar - det är bra och energigivande för mig, även om det är ansträngande också. Jag behöver den energi de utstrålar för den ger mig kraft och så blir jag glad av deras glädje som de utstrålar. Det är tiden som ställer till det, jag är rätt långsam på förmiddagarna (egentligen konstant långsam...) men jag vill i alla fall se innebandyn, och det borde väl räcka för att fixa det?
Jag kämpar vidare med mitt benträningsprogram varje kväll (nästan i alla fall). Det känns skönt att göra övningarna även om de kan kännas riktigt jobbiga till viss del också. Det känns som att de är bra för mig, och då är det bara att köra på. Jag behöver få tilbaka mina muskler!
Nattsömnen är inte den bästa just nu, vaknar vid 03 varenda natt och är kissnödig - sedan är det inte riktigt lätt att somna om. Det rosslar lite i bröstet och jag bäddar upp med flera kuddar, det funkar sådär. Det kanske är en liten förkylning som spökar... Fast jag har -peppar, peppar, klarat mig hittills när både barn och make åkt dit.
Nästa vecka är det behandingsdags igen. Min doktor är på annat, så jag får träffa en okänd läkare, kallelsen har redan kommit, så jag har tider och allt klart för tisdag nästa vecka.
Jag längtar så efter ett vanligt liv igen, det är inget roligt att vara orkeslös, beroende av medicinska behandlingar, beroende av andra för att klara av saker. Kan det inte räcka nu? Jag vill bli frisk NU, vill komma tillbaka till ett vanligt liv... Klara av saker själv. Som förr.
Jag önskar bra och positiva besked på kommande hjärnröntgen, på alla prover som görs. Nu kan det väl vara tillräckligt. Det borde vara MIN tur nu att bli fri och frisk!!! Jag vill tillbaka nu, få njuta av livet igen.
Tråkigt inlägg idag, men så är det just nu - känner mig lite deppig och det måste också ut någonstans.
Kanske har jag lite för höga förväntningar på mig själv, jag vet inte. Idag på förmiddagen har jag varit och fixat en nagel som gått av. Den lyxen vill jag ha. De övriga är ju mina egna och pga att jag är skakig och darrig i händerna behöver jag hjälp - just nu i alla fall. Förhoppningsvis klarar jag det bättre själv så småningom igen. Det roliga idag var att jag enbart hade stöd av maken och lämnade rullatorn i bilen. Svårt, darrigt - men jag klarade det!
Jag ser fram emot tvillingarnas innebandymatch på söndag. Hoppas att jag orkar - det är bra och energigivande för mig, även om det är ansträngande också. Jag behöver den energi de utstrålar för den ger mig kraft och så blir jag glad av deras glädje som de utstrålar. Det är tiden som ställer till det, jag är rätt långsam på förmiddagarna (egentligen konstant långsam...) men jag vill i alla fall se innebandyn, och det borde väl räcka för att fixa det?
Jag kämpar vidare med mitt benträningsprogram varje kväll (nästan i alla fall). Det känns skönt att göra övningarna även om de kan kännas riktigt jobbiga till viss del också. Det känns som att de är bra för mig, och då är det bara att köra på. Jag behöver få tilbaka mina muskler!
Nattsömnen är inte den bästa just nu, vaknar vid 03 varenda natt och är kissnödig - sedan är det inte riktigt lätt att somna om. Det rosslar lite i bröstet och jag bäddar upp med flera kuddar, det funkar sådär. Det kanske är en liten förkylning som spökar... Fast jag har -peppar, peppar, klarat mig hittills när både barn och make åkt dit.
Nästa vecka är det behandingsdags igen. Min doktor är på annat, så jag får träffa en okänd läkare, kallelsen har redan kommit, så jag har tider och allt klart för tisdag nästa vecka.
Jag längtar så efter ett vanligt liv igen, det är inget roligt att vara orkeslös, beroende av medicinska behandlingar, beroende av andra för att klara av saker. Kan det inte räcka nu? Jag vill bli frisk NU, vill komma tillbaka till ett vanligt liv... Klara av saker själv. Som förr.
Jag önskar bra och positiva besked på kommande hjärnröntgen, på alla prover som görs. Nu kan det väl vara tillräckligt. Det borde vara MIN tur nu att bli fri och frisk!!! Jag vill tillbaka nu, få njuta av livet igen.
Tråkigt inlägg idag, men så är det just nu - känner mig lite deppig och det måste också ut någonstans.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)