Operation, kontroll och vardagsliv

Det var ett tag sedan. Var idag på återbesök på Onkologen på Nus. Mugascint, blodprover och läkarbesök. Pirrigt värre. Som vanligt. Fick inte träffa doktor Nisse, men en väldigt sympatisk kvinna så det gick bra ändå. Kände pulsen öka och tankarna virvla när hon gjorde undersökningen av lymfkörtlarna runt nyckelben, hals, nacke... Hon klämde och kände, blundade, gick runt på baksidan och kände mer på halsen... Gick fram igen och klämde ännu mer. Armhålorna. Klämde och kände. När hon kom till höger armhåla så gjorde hon samma sak. Blundade, kände, kände ännu mer. Jag han tänka både en och två saker under tiden. Till slut sa hon bara: "Allt är utan anmärkning, helt perfekt och som det ska". PUH!!!! Jag säger bara P - U - H !!!!! Vilken lättnad. Hjärtat såg finfint ut liksom proverna, lever, njurar - hela altet. Inte ens tecken på någon liten infektion :) HURRA!!!! Ännu en milstolpe!

Nästa besök blir i maj. Mammografi, ultraljud och läkare - säkert också blodprover. Får andas ut tills dess i alla fall.

I november gjorde jag första deloperationen för att reparera alla skador som blivit från den första bröstoperationen. En lång operation som gick bra. Jag var inställd på att det skulle vara ont och besvärligt, så då blev det inte såååå farligt. Man får ju tänka på allt det braiga som blir av det hela - och VILL MAN VARA FIN FÅR MAN LIDA PIN :)))

Tog fasta på det medan jag hade som ondast och fick mest smärtstillande.

Under vistelsen på sjukhuset fick jag alla möjliga saker i dropp. När jag vaknade efter operationen hade jag 4 infarter. En på varje fot och två på vänster hand. De tog bort alla utom en på handens ovansida. Den funkade kanon - i några dagar. Jag hade fått venporten utplockad medan jag var sövd. Så skönt att slippa se och höra när de grejade ut den!

Sedan började eländet.

Kärlet brast och vätskan gick subkutant (under huden). Försök att sätta nya nålar gjordes. Två timmars gråt, all tillgänglig personal fick försöka, två narkosexperter... Japp. Till slut, med 14 stick i fötter och vänster arm satt en nål . I ett dygn höll det. Då var det dags igen.

Har nog aldrig varit med om något mer eländigt. Två timmar senare, med samma variant på personalinsats - förutom att narkosexperterna fick ta vid mycket tidigare (men de fick göra måååååånga stick), embla, värmepåsar... En liiiten, liten pyttenål (bebisnål) satt på höger tumme, vid leden. AJ, oj. Inte skönt alls. Inte särskilt bekvämt heller. Det höll ett dygn. Så klart.

Hemresan var i riskzonen, jag behövde penicillin. Mycket mer än det de redan gett. 3 påsar till innan jag skulle hem. De började diskutera central infart, vilket skulle innebära sövas. Nä, det uteslöts. De fick ta prover för att kolla genom stick i fingret. Två fingrar och sex stick tog de innan de fyllt två minirör med speciallösning (som fick användas istället för de rör de egentligen behövde).

Provsvaren visade ett HB på 80. Förmodligen därför som blodkärlen dragit sig undan, kanske. Jag behövde 2 påsar blod. Nä, det var det där med var det skulle gå in... Slutade tillslut med att jag fick lyxen piller. Massor med järntabletter, penicillin. Flera gånger per dag. Och så alvedon och receptbelagd smärtstillande medicin. Fick tack och lov komma hem nästa dag. En hel vecka på sjukhus med oätlig mat är inte så kul. Bättre att få vara hemma.

Eftersom jag hade svårt att få i mig sjukhusmaten så fick jag näringsdryck vid några tillfällen, sedan hade jag fantastisk service av mor, syster och make som kom med hemlagad GOD mat. Tack och lov att de finns :)

Annars tuffar livet på i full fart. Jag jobbar heltid (förutom sjukskrivningen på 5 veckor efter op - vägrade längre). Känner mycket mer energi. Kan jobba och faktiskt städa, laga mat, etc utan problem. Jag får inte anstränga mig mer än med promenader så det blir ett par gånger i veckan på löpbandet. Väntar med spänning på att få lägga till lite mer. Fast det blir plastikkirurgen som måste godkänna när och vad jag får göra. Kan ju inte riskera något nu :)

Vet att jag läste i någons blogg - eller om jag fick tipset här av någon - att det tog några månader efter avslutat Herceptin innan orken kom. Jag håller med. Sakta men säkert har det blivit bättre.

Jag njuter av tillvaron. Med barnen, maken, familjen, vänner, jobb... Barnens idrottande. Mumma! Ja, alltihopa är som det ska. Livet är härligt just nu!