söndag 24 februari 2013

Söndag 24 feb 2013

Försöker vara tapper. Jag vill inte det här. Försöker dölja mina tårar, men det går inte alltid. Jag ville ju kriga och vinna igen. Jag var inställd på att kriga men nu vill dom inte göra mer. Jag får inte stråla hjärnan fast det finns monster där. Jag vill inte plågas eller plåga min familj. Det känns inte kul alls.
Det spänner över bröstkorgen, som ett rep, efter propparna - det har inte släppt ännu fast jag får en spruta varje dag. Det är jättejobbigt. Fast jag vill vila och försöker vila så går det inte - jag behöver vila om jag ska orka vara tapper och glad inför barnen och maken. Jag vill inte att de ska minnas mig som en ledsen mamma utan som den glada mamman jag varit. Jag orkar inte ens sminka mig längre, det som varit min grej.

Jag har ingen värdighet längre, måste ha hjälp att komma mig upp från soffan. Jag som klarat mig själv måste ha hjälp med mycket. Inte kul. Jag är konstant rädd. Livrädd - jag vill inte vara en börda, jag vill inte bli en grönsak. Då vill jag att lampan släcks helt - fort.

Jag har varit och sett tjejerna spela innebandy - och vinna. Det var kul men jobbigt. Idag har jag och maken gjort en utflykt och sett tjejerna åka slalom och snowboard. De är duktiga. Fine sonen har varit borta på hockey hela helgen.

Vill inte skämma ut min familj om jag visar mig offentligt och ser ut som en fågelskrämma, Då hoppas jag att de lämnar mig hemma - fast jag vågar fortfarande inte vara ensam för länge.

26 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. Fina Malin. Alla styrkekramar jag har sänder jag dig. Livet är inte på något sätt rättvist. Avskyr den här jävla skisjukdomen :-(

    SvaraRadera
  3. Inget jag skriver kan ge dig tröst för att möta dessa obegripliga fakta! Men ge inte upp! Så länge vi andas finns livet här och nu! Insidan är alltid det viktigaste!
    Var inte tapper inför din man utan släpp fram dina känslor och låt honom få hålla om och trösta dig. Ni kommer att behöva varandra och prata om ert förhållnigssätt mot barnen. Hur vill ni möta deras sorg och tankar? Var dig själv och du är lika vacker nu som tidigare med eller utan smink! Du har inte förlorat din kamp! Du har vunnit tid kch kommer att vinna tid! Sätt upp målbilder framför dig, som ligger i framtiden och var glad när du upplever dem och når dina mål. Jag förstår att du är ledsen när man väljer att inte stråla mer men kanske är det inte monstrena i hjärnan som påverkar din kropp mest just nu. Du lever och finns här och vi är så många som tänker på dig! Kramar cilla

    SvaraRadera
  4. Malin!
    Din familj är säkert jätteglada när du orkar komma med på matcher mm...
    Inte skämmer du ut dom.... Sen är det förstås en annan sak att du mår som du gör-så förfärligt jobbigt och kämpigt för er alla..
    Att du är ledsen många gånger är väl självklart och det är förstås din familj också. På något sätt möts man i sorgen och tills sist landar man oftast i en acceptans-men resan dit är förstås både sorglig och smärtsam...
    All kärlek och styrka till er alla!! mariab

    SvaraRadera
  5. Tänker på Dig och din familj. Kram

    SvaraRadera
  6. NEJ, nej... Jag finner inga ord!! Så hemska besked du fått. Så vidrigt jobbigt för hela din familj.
    Många varma kramar, Eva (Halmstad)

    SvaraRadera
  7. Malin! Jag är så otroligt ledsen för din skull! Dock är jag helt säker på att din familj aldrig skulle skämmas för dig du fantastiska kvinna. Kramar i massor! Marie en bloggläsare

    SvaraRadera
  8. Hej Malin! Du verkar ha en härlig familj, kan inte tänka mig att dom skulle skämmas för dig och du har heller absolut ingenting att skämmas över. Självklart skall du följa med din familj på olika aktivitetet om du känner att du orkar även om du inte är sminkad och fixad, din närvaro är det som räknas. /Kram från Carina (ej sjuk i cancer nu, men har varit)

    SvaraRadera
  9. Åh vad det gör ont att läsa det du skriver. Fruktansvärda besked för dig och dina nära. Tur du har så många fina nära och kära som omger dig hela tiden. Hoppas de har FEL på sjukhuset! Hoppas verkligen att det blir en vändning för dig - under kan ju ske! FUCK CANCER :(
    Hoppas verkligen att din man och era barn kommer att få njuta av dig lååång tid framöver, att du vinner kriget! Om inte kommer du garanterat att leva kvar i minnet som den glada mamman för dem... Alla tankar och cyberkramar till dig och din familj! Kämpa på!

    Kram Ulrika

    SvaraRadera
  10. Hej Malin, jag har läst din fina blogg ett tag nu, jag har själv spridd bröstcancer. Förstår det är kämpigt nu! Försök leva här och nu och njut av de stunder du får med din familj, de kommer aldrig se dig som en börda! Får du ingen behandling alls mer eller är det bara strålning de inte vill ge dig? Hoppas på ett mirakel, kämpa på! Kram Charlotte (charlottemittilivet)

    SvaraRadera
  11. Sänder en kram till dig vackra Malin.

    Sara (en av dina många läsare)

    SvaraRadera
  12. Så obegripligt grymt livet är mot dig! Det går inte ens att börja förstå hur ni har det. Det finns inga ord, inget att säga. Bara så enormt orättvist. Lilla du...

    SvaraRadera
  13. Det finns så mkt man skulle vilja säga men orden räcker liksom inte till. Du finns i mina tankar och jag hoppas du såsmåningom får må bättre. Jag tror inte alls att du blir en börda även om du är svårt sjuk. Människorna som älskar dig vill ju bara att du ska må så bra som möjligt och gör nog sitt allra bästa. Jag tror man dömer sig själv hårdast. Försök vara snäll mot dig själv:-) så ska jag fortsätta hoppas och be för dig. Varma hälsningar fr Ingela

    SvaraRadera
  14. Jag tittar in då och då på din blogg men brukar sällan kommentera, men nu bara måste jag och hoppas jag inte gör något fel..
    Jag vill bara säga att jag inte tror att din familj ser dig som en börda, även om det såklart måste vara jobbigt för dem att du är sjuk så är det ju just själva sjukdomen som är bördan, INTE du som person! Vänd på steken, om någon i din familj skulle vara sjuk, inte skulle du se dem som en börda då?
    Likaså tror jag inte heller att du skämmer ut din familj! Tvärtom, trots allt du tampas med så visar du på en stor styrka som ändå är med på dina barns aktiviteter, det kommer de i framtiden minnas med stolthet att mamma faktiskt var med, trots att hon var så sjuk,
    de kommer minnas det med glädje och inte som något skämmigt!
    Å jag tror inte heller någon som ser dig offentligt tycker att du borde skämmas utan tvärtom, sträck på dig! Vänd på steken igen och tänk dig att du skulle möta någon annan i din sits, tror inte du skulle tycka att den skulle stanna hemma oavsett utseende. Särskilt inte om framtiden är väldigt oviss. Vet att det är svårt,det är så lätt att dömma ut sig själv, men det lägger ju bara ännu en börda på det tunga du tampas med. Du har tagit hand om din familj i många år, låt dem ta hand om dig nu när du behöver det!
    /Elisa

    SvaraRadera
  15. Vilken fin blogg du har. Jag har nyss hittat dig och känner starkt för din situation.
    Jag har själv barn och en fin make så jag kan aningens lite förnimma den ångesten du känner över att behöva lämna dom.
    Får du nån hjälp med att prata om din rädsla, din sorg?
    Jag hoppas så du kan hitta ett lugn och på nåt sätt känna glädje igen över tiden som är här och nu.
    Stor kram från en läsare/S

    SvaraRadera
  16. Hej Malin,

    Det känns svårt att finna ord som på något sätt skulle lindra allt det svåra och tunga som du och din familj går igenom. I mitt hjärta känner jag för dig och vill bara skicka varmaste kramar. Tänker på dig.
    Kram Helena

    SvaraRadera
  17. Sender deg og din familie gode tanker fra nabolandet. HAr fulgt deg siden du begynte blogge.. Heier fortsatt på deg - du er en meget vakker blomst!

    SvaraRadera
  18. Kära du... inte för att inge falskt hopp, du och din läkare har säkert redan diskuterat detta, men nån skickade denna länk till mig idag:
    http://trialx.com/curetalk/2013/02/roches-kadcyla-tdm-1-approved-what-this-means-to-breast-cancer-survivors/

    TDM-1 (Kadcyla) är nu godkänd här i USA. För vad det än är värt ville jag vidarebefordra det till dig.

    Tänker på dig och skickar värme och ljus till dig och dina. Med stor kram och omtanke. Lina

    SvaraRadera
  19. Tänker så innerligt Malin, dina senaste inlägg har gott rakt in i mitt hjärta o själ. Vilka svar att ta emot, att det inte längre går att behandla el stråla. Skickar dig o din familj alla kramar o omtanke som jag har, Anna <3

    SvaraRadera
  20. Hej Malin !
    Jag tänker på dig och din familj varje dag. Vilken tuff kamp ni har! Det är så fel, fel, fel, att livet förändras på detta grymma sätt.Jag önskar dig all tänkbar styrka o energi!
    Din fantastiska livsvilja kan göra underverk !
    Jag knäpper mina händer och ber.....
    Hoppet får INTE överge dig !!!!!!!!!!!!
    Bamsekramar till dig, Malin med familj !
    Inger

    SvaraRadera
  21. Gomorron Malin !

    Jag är så orolig för hur du mår !

    Sänder dig mina varmaste omtankar!

    Ja ,till hela din familj!

    Kram
    Inger

    SvaraRadera
  22. Malin, hur går det för dig? Tänker på dig mycket och hoppas så att du i kraft av din familj, dina nära och kära finner någon form av ro och tillit. Det är många känslor som ska landa någonstans, inte bara den rädsla du har utan också de vardagliga sakerna som ska tas omhand, naglar, smink som kan tyckas oväsentligt i sammanhanget men som verkligen är en stor del av livet det också. Jag vet inte vilka ord jag ska använda men du ska veta att vi är många här ute som tänker mycket på dig

    SvaraRadera
  23. Vad ledsen jag blir att läsa att du har blivit sämre och inget finns att göra åt monstrena i hjärnan, Nu vet jag inte om de har börjat växa, eller finns kvar sedan tidigare. men mot mina metastaser i hjärnan fick jag göra en strålknivsoperation, det enda ställe som utför det i sverige, är på KS, och även patienter utomlans ifrån, får göra den strålningen på ks, men för att få göra det, får inte metastaserna vara större en 1 cm, jag vet inte hur stora dina är men det kanske kunde vara en möjlighet? Med strålkniven riktar man in en stark stråle direkt mot tumören så resten av hjärnan klarar sig utan biverkningar, jag gjorde denna i våras och har inte fått några biverkningar ännu, och senaste röntgen visade att båda metastaserna var borta. jag hoppas att detta kan vara en möjlighet för dig, jag förstår din rädsla, och hoppas du inte ska ge upp hoppet ännu, fortsätt kämpa under har skett förr, många styrkekramar Annika

    SvaraRadera
  24. Tänker på dig och skickar många styrkekramar <3 / Marie i Lund

    SvaraRadera