Är ju fläckvis skallig och har rakat bort övrigt hår. Haft lite klåda på huvudet och gick in för att granska... Ser ju tydligt att det finns flera kala fläckar och funderade på om det kanske är dags att raka stubben mitt på huvudet igen. Så kliade jag lite där... började gnugga lite och vips så rakar jag huvudet med handen :) Det bara föll av en drös över tvättstället. Gnuggade lite till och mer föll, korta korta strån - som när maken rakat sig och missat rengöra tvättstället efter sig :) Kanske läge att lägga sig i badet och blottna upp ordentligt och göra en riktig skrubb... får se om jag orkar under kvällen.
Har mått lika idag som under gårdagen, men har tappat smaklökarna igen. Det är sååå tråkigt att inte något smakar något. Ätit isglass för svalka, dricker vatten i mängder och pillat i mig lite frukost - smaklös smörgås och o´boy, kräm och en rostfranska till lunch, lite spagetti till middag. Har påbårjat kuren mot munsvamp igen, tidigare denna gång - tungan är vit så nu tänker jag inte vänta längre och hoppas på att det blir bättre snabbare. Jag har också lyckats sova lite mer idag, så skönt.
Barnen har kommit hem från mormor, de lever ett kringflackande liv... Inte för att det går någon nöd på dem, men jag känner ändå ett stygn av att vara dålig förälder som skickar dem än hit och än dit. Vet att jag behöver lugn åtminstone de 2 första dagarna efter behandling eftersom jag har såååå svårt att riktigt koppla bort allt utom mig själv när de är hemma. Även om älskade maken gör allt han förmår och gör allt jättebra så är man ju ändå där och ska tänka åt andra i allafall. Det är väl det där kontrollbehovet som spökar...
De är så duktiga barn. De hjälper till med allt jag ber om, utan knorr. De har verkligen mognat under den tid som gått sedan jag fick veta att jag är sjuk. De är så omtänksamma och frågar hur det är, skickar små sms och undrar vad jag gör när de är borta...
Ibland kommer sådana där elaka tankar inom mig, tänk om jag inte fixar detta, jag vill leva - många, många, många år till. Få vara frisk och se barnen växa upp, åldras med min man. Usch att det skulle bli så här. Varför just jag, varför vi? Försöker vara positiv, men ibland bara kommer det över mig. Det är väl så här det kommer att vara, det går upp och ner...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar