måndag 31 maj 2010

Sista förberedelsen...

Allt det tråkiga som hände under gårdagen har upptagit mycket av mina tankar. Jag känner mig lite lugnare nu, även om tankarna fortfarande kommer. Jag har skickat iväg ett mail till en person som gjorde mig mycket illa igår. Förklarat att hon fått mig att må väldigt, väldigt dåligt och med en vädjan om att aldrig någonsin bete sig på samma sätt mot någon annan levande människa. Jag hoppas hon läser och tar till sig mina ord. Det känns också bättre för mig att ha stampat ner foten och markerat - jag skulle bara ha gjort det på en gång, men man blir så paff och alldeles mållös när det händer...

Det känns lite bättre runt mina två nya operationsområden. Det kliar lite ibland. Jag kan vrida på huvudet nu men har svårt att sträcka armen utåt och uppåt. Då känns det att de har skurit i mig igen... Behövde bara äta smärtstillande under fredagen och lördag förmiddag. Sedan har det funkat bra och inte smärtat, bara varit obekvämt.

Idag har jag varit på sista förberedande röntgen. Skiktröntgen av buk och bröstkorg. Skulle vara på plats kl 08. En sköterska kom med en flaska och en mugg. Flaskan innehöll ca 1-1½ liter kontrastvätska utblandad med vatten. Detta skulle jag pytsa i mig under 1½ timme. Smakade inte så värst gott, jag mådde lite illa ett tag och tänkte att det här går bara inte. Men, det gjorde det. Typ 5 toabesök senare och tom flaska så var klockan 9:30 och det var dags för skiktröntgen. Det var lite kul. En röst som sa att man skulle hålla andan och blinkande smiley-gubbar i olika färger som symboliserade när man skulle andas och när man skulle hålla. Mer kontrastvätska i armen.... Pow! Det hettade i halsen, brann i öronen och jag trodde jag kissade på mig :) Sköterskan hade förvarnat om känslan och den var som hon beskrev den. Inte kissade jag på mig men vätskan rusade snabbt runt och brände till under sin färd genom kroppen. Klockan 10 var allt klart. Nu är det bara att hålla tummarna för att även denna sista röntgen visar sig vara ok.

Såååå ledsen

Varför ska man måla in sig i ett hörn? Varför är jag så godtrogen och tror att alla är lika genuint omtänksamma? Varför är jag så dum att jag ens pratar med någon enda människa?

Jag hade samlat kraft för att gå ut på en trevlig tillställning under gårdagen, maken ville hellre se på Formel 1 än att gå på marknad. Det kändes bra ändå tyckte jag och drog iväg glad i hågen. Visste att jag ville införskaffa nybakt mjukkaka och lite annat gott...
Strosade runt och tittade på alla mer och mindre tilltalande erbjudanden och kände mig glad. Träffade flera personer som jag inte träffat sedan jag blivit sjuk och de var jättegulliga och omtänksamma. Frågade hur det går och så, jag invaggades i trygghet. Kände mig säker och rätt trygg med att det här skulle jag fixa. Inga jobbiga frågor. Inga kränkande frågor. Inga kränkande kommentarer. Bara omtänksamhet.

Börjar känna mig nöjd med mina inköp och tillfreds med att jag klarat att vara ute bland folk helt på egen hand... Då dyker gamla bekanta upp, som jag inte träffat på något år i alla fall. Stora kramen. De hade ju "hört" att jag blivit sjuk... Så står man där så urbota korkad som man är. Mitt i korsförhör. Mitt i folkmassorna. Jag vill därifrån. Har redan blivit insnärjd i att börja svara på frågor om hur jag upptäckte det, hur lång process det var från upptäckt till operation.... vilken behandling, har den börjat, hur länge.... Jag fullkomligen pepprades av frågor, hann knappt svara förrän nästa fråga kom. Rädda mig någon! VARFÖR ska jag ens börja svara på en enda fråga?

Ta som jämförelse: man träffar på en nyförlöst bekant på stan. Tittar i vagnen, gullar. "Gick förlossningen bra"? "Tog den lång tid"? Hur ofta ställer man frågan "hur mycket sprack du"? - Det gör man ju inte, det hör till god ton. Varför ska det då vara så intressant att fråga om hur mycket bröst man valt att operera bort? Vem angår det om det är en tårtbit eller hela bröstet? Det är nog att folk tittar på brösten för att försöka se om det syns något - och de blir säkert jättebesvikna när ingen skillnad mellan brösten finns att skåda... Tittar hellre där än i ögonen... Kränkande! Lika kränkande som att fråga en bekant om hur mycket hon sprack eller kanske - om man är man: har du rak eller sned snopp? Hur stor är den? VEM ANGÅR SÅDANT??????? Det viktiga är väl att man får bort cancern och sedan får den behandling som passar bäst för varje individ.

Dagen som börjat så bra, morsdag och allt. Med frukost framdukad av barnen med viss assistans av maken.
Jag kunde inte sova i natt. Tårarna bara rinner, började igår kväll och gör det fortfarande. Hur i helvete kan folk vara så okänsliga och taktlösa, varför sätter jag mig själv i sådana situationer? Varför frågar man inte om JAG vill prata om det.... varför nyper jag inte av med att säga att JAG VILL INTE PRATA OM MIN SJUKDOM. För även om jag vill prata om min sjukdom så blir det alltid så fel. Det finns inga gränser verkar det som. Jag har ju tills i mars varit lika novis som alla andra, inte vetat något om Bröstcancer.

Jag börjar märka vilka som är äkta vänner och inte i alla fall. Äkta vänner finns där. Lyssnar och frågar på RÄTT sätt, om de ens frågar något - de bara finns där och väntar in vad jag behöver. De ringer eller kommer förbi, hör av sig regelbundet. Ger många kramar. De finns där när man mår skit och de finns där när man behöver skratta - de tål allt. Nya vänner dyker upp, sådana jag inte räknat med. De är genuint omtänksamma och finns där för mig och familjen.

Många av de jag räknat till mina vänner hör aldrig någonsin av sig - andra hör av sig bara för att gotta sig i min olycka, och för att ha något att skvallra om. Och sedan är de som uppslukade av jorden. De finns också de som anser sig ha rätten att få veta allt om allt som rör MIG och min sjukdom, utan spärrar och förnuft, utan hänsyn till MIG och min familj. Alla sådana parasiter kommer jag aldrig någonsin att räkna till mina vänner igen. Det finns ingen plats för dem.
Tyvärr mår jag riktigt, riktigt dåligt av det som händer i det sociala samspelet. Jag behöver ingen som tar så mycket kraft från mig!
Jag vet att förra incidenten som var, när jag var precis nyopererad, har tagit ända tills nyligen att bearbeta. Nu är jag där igen. Jag känner mig så oerhört kränkt och ledsen och vet knappt vart jag ska ta vägen. Tankarna bara kommer hela tiden. Jag skulle ha varit mer på min vakt. Jag skulle inte ha svarat någon enda på omtänksamma frågor i första skedet. Det blir bara såååå fel. Falsk trygghet, garden sänkt. Nu vet jag inte hur jag ska orka gå ut när det kan bli folksamlingar om jag riskerar att stöta på någon enda person jag är bekant med. Varför ska jag alltid vara så trevlig med människor som egentligen inte bryr sig om mig, där ingenting är äkta? Aldrig mer!

En mycket god vän, som tyvärr flyttat alldeles för långt bort, har en helt underbar mamma. Hon hörde av sig till mig igår. Hon kom med så fina ord och lyckades lugna mitt sinne för ett tag igår kväll. Det är sådant jag behöver. Kraftgivare! Jag kommer att följa hennes råd och är så tacksam att våra vägar korsats.

Nu ska jag tycka synd om mig själv ett tag till och sedan ska jag torka tårarna och försöka på något vänster att skaka av mig denna oerhört otrevliga upplevelse. Jag kommer nog aldrig mer att gå på någon liknande nit i alla fall. Jag ska inte sänka garden mer utan alltid vara på min vakt.
Jag hoppas också att alla som är mina vänner ALLTID går fram om jag står och pratar med någon - ni kan behöva hjälpa mig bort! Oavsett om det ser lugnt ut. Titta på mig och se om jag behöver hjälp. Igår kom hjälpen 30 sekunder för sent... men hon har fått lyssna på mig i massor efteråt. Tack älskade lillasyster för att du finns!

fredag 28 maj 2010

Venporten på plats

Ja, då var veckans sista besök på sjukhuset gjort. Att få en venport är ingen lek, jag har rätt ont och ligger uppbuntad i divanen.
Redan igår kväll började förberedelserna då jag skulle duscha med en speciell svamp, som sedan skulle upprepas på morgonen. Tycker att det är rätt obekvämt då man inte får smörja sig som man brukar, och inte heller får använda balsam i håret.

Klockan 08 skulle jag infinna mig på Onkologen och blev där upphämtad av en sköterska som följde mig till en vårdavdelning. Jag fick ett eget rum och på sängen låg prydligt ihopvikta kläder som jag skulle byta om till... Skjorta modell STOOOOR och ett par mammeluck-liknande byxor - tänk vida cykelbyxor i landstingsbomull. Så tjusigt :)
Det första jag gjorde var att klargöra för sköterskan att om Sadisten skulle visa sig så skulle jag gå därifrån. Han kommer inte i närheten av mig! Det var lugnt. Det var en narkosläkare som skulle sätta in venporten. Sköterskan skulle ringa och kolla ungefär när det kunde bli dags för mig, var ju förberedd på att det skulle kunna ta hela dagen.
Bytte raskt om till de mjuka kläderna och kröp under täcket med min bok men hann inte mer än några sidor innan sköterskan var tillbaka med 2 tabletter och meddelade att de skulle skjutsa ner mig på operation.
En trevlig narkossköterska mötte upp utanför operationssalen och förklarade att han skulle ta så bra hand om mig så, att vi skulle prata genom hela ingreppet. Narkosläkaren skulle förklara vad han gjorde och jag skulle inte vara orolig - joooo tjena! Jag var visst orolig. Man känner sig rätt liten när man är utlämnad i andras händer....
De började med att sterilisera operationsområdet och därefter bäddades jag in i grön duk. En ställning drogs fram vid huvudet så att jag fick ligga och titta till vänster - på narkossköterskan - hela tiden. De tejpade fast duken från halsen och runt området.
Själva operationen gick bra, jag fick lite extra medicin i armen av snälla narkossköterskan, då jag tyckte det var urläskigt och visade det tydligt. Lokalbedövningen sved rejält och många stick kändes det som... Sedan började proceduren med att sätta in venporten och slangen, det var obehagligt så jag fick ännu lite extra medicin i armen. Blev lite lugnare till mods och kunde prata hårdrock med narkossköterskan.
26 minuter tog själva operationen (var informerad om att det skulle ta 30-60 minuter) och det gjordes av en mycket erfaren narkosläkare. Han lovade att ärret skulle bli jämnt och snyggt. Kändes bra att höra.
När de skulle dra bort tapen så var det inte så lajban... Bad dem rycka snabbt - den tapen är ju gjord för att sitta säkert, så den satt hårt...
Så, redan klockan 09:30 var jag tillbaka på rummet igen. Käre maken hann knappt på jobbet innan jag ringde för att säga att allt var klart. Stackaren! Fast han fick ta på sig till kl 11 innan han behövde komma för att hämta mig, de ville se att allt var ok innan jag fick åka hem.

Nu ligger jag här och tycker lite synd om mig själv. Äter cheddarpopcorn och dricker vatten. Jag vet att det blir bättre och mindre ont om några dagar, så det är bara att knapra piller och härda ut - och hoppas att jag inte blir alltför blå...

onsdag 26 maj 2010

Utmattad

Så har jag betat av halva denna vecka. Känns som att proppen gick ur efter dagens läkarbesök. Jag är sååå trött.
Det har varit jobbiga dagar med provtagningar och undersökningar. I måndags var det provtagningar och sköterskan lyckades ge mig en rejäl blödning efteråt så jag är BLÅÅÅÅ... efteråt skulle jag få kontrastvätska insprutad, något som resulterade i ännu ett blåmärke. Inte så snyggt. Har varit gruvsamt med sticken dagarna efter, men de är skickliga och hittade ett nytt kärl att använda.
Det var i alla fall skönt att träffa läkaren, även om det är en anspänning innan... Han känns verkligen jättebra. Lätt att prata med, tittar på en och pratar ett språk som går att begripa, använde inte bara svåra läkartermer utan förklarade verkligen jättebra. Känner spontant att jag har fått ett förtroende för honom. Även min man tycker att det känns mycket bättre efter att ha träffat honom. Han är dessutom ansvarig för forskningsstudien - Pantherstudien - som pågår och kommer att vara min läkare under hela tiden. Känns som en skön vändning efter hattandet med olika läkare varje gång på kirurgen.
Om måndagens röntgen av bröstkorg och buk är ok så kommer jag att få vara med i forskningsgruppen eftersom alla tagna prover, skelettscinten och hjärtundersökningarna var utan anmärkning. Känns riktigt, riktigt skönt att det inte var några överraskningar.

Tyvärr blir det inga cellgifter nästa vecka som jag hoppats på. Läkaren kommer att vara bortrest och vill helst vara den som tar hand om mig. Eftersom det inte påverkar något av min behandling så känns det ok. Jag kommer istället att träffa honom måndag 7/6 för att därefter få mina första cellgifter tisdag 8/6. På måndagen får jag veta om jag lottas i grupp A eller B.
A-gruppen får cellgifter var 14:e dag. totalt 8 doser samt benmärgsstöd. B-gruppen får cellgifter var 3:e vecka, totalt 6 doser. Båda varianterna har gett lika bra resultat, men det man forskar på nu är för att jämföra dem sinsemellan vilket inte gjorts tidigare. Jag hoppas jag får vara med i någon av grupperna då det är en utveckling av den "standardbehandling" som det annars blir - även om den har haft mycket bra resultat. Jag struntar i om jag får utstå mer biverkningar under tiden - jag vill ju göra allt jag kan för att aldrig någonsin få tillbaka bröstcancern!

Det var mycket information, om biverkningar och så. Det enda som jag kände var väldigt angeläget är att jag verkligen vill vara med på skolavslutningarna som är samma vecka som jag får min första cellgiftsbehandling. Det var absolut inga problem. Läkaren har lovat se till att ge mig alla möjliga motdoser så att jag ska orka se mina barns skolavslutningar. Då är jag nöjd.

Jag passade också på att fråga upp om min arm som jag känner en del besvär i. Han lovade att jag skulle få träffa en av deras två sjukgymnaster.

Får en välbehövlig vilodag från sjukhuset imorgon. Skönt. Ska passa på att åka med sonen till frisören - hans kalufs är i skriande behov av en genomgång.

På fredag väntar veckans sista utmaning - att få inopererat venporten. Gruvar... Hur ska det kännas att vara vaken medan de skär i en? Blä! Samtidigt känns det som att det är välbehövligt efter alla stick denna vecka.

Igår kom en vän förbi med en jättebukett med alldeles fantastiska rosor! Vilken glad överaskning!! Jag har ställt dem så att jag ser dem ofta :) Nästa glada överaskning kom alldeles nyss, en annan väninna kom förbi med en hel påse med pocketböcker. Så himla gulligt! Jag är så glad och tacksam över alla snälla och fina vänner!

söndag 23 maj 2010

Det drar ihop sig

Veckan har varit lugn och skön. Jag har laddat med vila och träning. Träffat vänner och kollegor och självklart promenerat. Vant mig vid min nya mycket kortare frisyr, som för övrigt fått många snälla kommentarer :) Jag har varit till frissan och provat peruker med syster som bollplank. Kändes helt makabert när jag skulle ta på den första peruken. Fick en klump i halsen och tårarna var inte långt borta. Det gick bättre sedan och jag har verkligen fastnat för en som känns som jag. Nu väntar jag på omfärgning då den var för ljus. Hoppas det inte dröjer alltför länge innan det är helt färdigfixat.

Varit med barnen och inhandlat examenskläder - hjälp! Är det redan nära sommarlov...

Äntligen har träningen gett tillfredsställande resultat. Jag har nått mina mål på samtliga övningar. Vilken tid det tog, men skam den som ger sig :) Rekommendationen från sjukgymnasten har varit 1-2 ggr/dag. Jag har tränat MINST 2 ggr/dag. Det har varit riktigt skönt att stå i solen och träna, jag har lagt till lite yoga-stuk och det har varit riktigt givande. Fortfarande är jag avdomnad på baksidan av överarmen och det strålar ibland ut mot armbågen när jag gjort för mycket... Det gäller att tänka sig för så att jag inte blir för trött i armen. Det går bättre och bättre att låta bli saker som anstränger armen för mycket. Jag är också fortfarande avdomnad runt operationsområdena och jag försöker stimulera med lätta strykningar och försiktig massage. Svullnaderna känns bättre och bättre...

I fredags damp brevet med landstingslogga ner i brevlådan. Det som jag väntat på och undrat över om det inte skulle dyka upp. Det var ännu ett tjockt kuvert med flera tider för veckan som kommer...

Måndag 24/5: Blodprov och undersökning av hjärtat med gammakamera (inklusive injektion av kontrastvätska i armen). Tar säkert ½ dag på sjukhuset.
Tisdag 25/5: Skelettscint (inklusive injektion av kontrastvätska) som tar 2-3 timmar, och vilo-ekg. Tar säkert minst ½ dag på sjukhuset.
Onsdag 26/5: Läkarbesök... Hur lång tid det tar har jag ingen aning om, men det finns många frågor och det är säkert mycket information som ska inhämtas. Kanske får jag även en fingervisning om när cellgifterna börjar. Hoppas det, och hoppas det blir väldigt snart.
Torsdag 27/5: Blodprov
Fredag 28/5: Operation av venport - tar hela dagen.
Måndag 31/5: Röntgen av buk och bröstkorg.

Puh! Undrar om jag glömt något? Kommer förmodligen att sova gott på kvällarna - hoppas jag i alla fall. Jag hoppas innerligt att alla undersökningar går bra och att det inte dyker upp några obehagliga resultat från dem.

Eftersom jag inser att det blir många timmar på sjukhuset denna vecka bad jag min storasyster - som är en lika stor bokmal som jag - att låna ut lite böcker till mig. Jag fick låna en hel bunt. De kommer förmodligen att betas av i rask takt :)

Jag kommer ständigt att bära mitt nya halsband som jag fick av min lillasyster idag... Ett halsband med ett hjärta och en cirkel som det står styrka i. Det behöver jag nu!

fredag 14 maj 2010

Sista dagen med långt hår...

Idag är sista dagen med mitt långa hår. I morgon klipper jag av det. Jag hade ett infall 2003 då jag klippte mig riktigt, riktigt kort. Knappt så att någon kommer ihåg den korta perioden. Jag har ju nästan alltid haft långt hår, med kort eller lång lugg. Page har också varit en frisyr, som jag enligt min man varit arg när jag haft :-) Han minns mina arga ord över de bångstyriga lockarna och virvlarna som inte ville bli en vacker slät "bulle" i nacken... En underbar tjej ska klippa mig. Lugg är klart och sedan blir det rätt kort i nacken... Det känns spännande och pirrigt att klippa sig. Jag har haft några halvlånga perioder, men har alltid låtit håret växa ut igen då det varit enklast att hålla lockar och virvlar i styr när håret varit längre... Känner mig ändå nöjd med mitt beslut att klippa av en stor del av kalufsen.
Tänker ta några kort så jag minns hur det såg ut. Jag vet att det känts konstigt när jag duschat och tvättat håret när jag klippt av ett par decimeter, när man sin vana trogen behövt mycket schampo och haft mycket hår att torka. När jag duschat på morgonen och satt håret i en tofs har det fortfarande varit fuktigt när jag tagit ut tofsen på kvällen.

Har idag fått kallelse till skiktröntgen av buk och bröstkorg. Vilka procedurer man får gå igenom... Jag ska dricka kontrastvätska och därefter vänta 1½ timme innan själva röntgen. När man hamnar i sjukvårdens våld så spenderar man enkelt en halvdag trots att själva kärnan i det man ska göra bara tar någon timme i anspråk.

Idag jublar jag över att ha nått hela vägen på en av de övningar som varit svårast, att med händerna knäppta bakom nacken få armbågen mot väggen. Äntligen! Även utåtvridningen har gjort lite framsteg, kommer över 90 grader nu. Att det ska ta en hel månad efter operationen... Det går upp för mig mer och mer att det inte är en liten operation jag gjort och att kroppen inte går med på mer än den är redo för. Jag blir trött i armen och behöver sätta mig för en paus när jag påtar i trädgården. Jag inser att jag måste lyssna på kroppen. Jag promenerar ca 1 timme varannan dag, vilket är skönt.

söndag 9 maj 2010

Livet tuffar på...

Första kontakten med onkologen, en sköterska ringde i onsdags för att höra med mig om lite saker. Jag fick också muntligt en tid för att sätta in venporten. Hon berättade också att jag ska ta blodprover, göra ekg och dessutom en skelettskint - eftersom jag ev ska ingå i en forskningsgrupp. Hon skulle packa ihop lite information, mm och skicka med posten.
På fredagen damp det ner ett kuvert i brevlådan. En bekräftelse på datumet för operationen och information om att jag ska infinna mig 28/5 kl 08:00 och sedan kan det ta hela dagen innan jag kan åka hem. Allt beror på de som ska operera som kan ha olika mycket att göra, så man måste sätta av hela dagen. Själva operationen tar ca 1½ timme och jag får inte köra bil själv efteråt. Det känns som en evighet till den 28:e... Förstår ju att det är för att alla förberedelser ska hinnas med och för att operationsområdena ska ha läkt så mycket som möjligt, men det känns som att man vill påbörja behandlingen så snabbt som möjligt.
Jag fick också en rekvisition för att beställa en peruk. Har genom en väninna fått tips om ett annat ställe än det som sköterskan rekommenderade. Jag ska ringa dit på måndag och höra mig för och om det verkar bra så bokar jag in en tid. Känns bisarrt.

Träffade en bekant i entrén till mataffären häromdagen. Hon frågade hur det var med mig och hur jag mår. Det kändes väldigt obekvämt att stå där och svara på privata frågor när det snurrade mycket människor omkring oss. Vad 17 säger man när man tycker att det börjar bli för närgångna frågor? Frågor som är alldeles för obekväma att svara på... Vill ju inte snäsa av och vara otrevlig, men en del människor förstår inte att det är olämpligt att fråga om ALLT... Det är lättare när folk frågar hur det är och hur man mår och så, sedan räcker det. Tips på avvärjande kommentar mottages tacksamt!

Detta veckoslut har varit fantastiskt, trots omständigheterna jag befinner mig i. I fredags var jag ute med mina kollegor på after work. Jättetrevligt att träffa dem, nästan alla var där - bara två saknades. God mat, gott vin och fantastiskt sällskap.
Lördagen spenderades i strålande sol och avslutades med grillat till middag inramat av trevligt sällskap. Trots en mulen söndag så har jag promenerat, hade sonen som sällskap medan maken och döttrarna joggade lite. Härligt att få lite kvalitetstid med sonen. Som den idrottsgalna familj vi är så har vi hunnit med två fotbollsmatcher också. Båda med vinster.

tisdag 4 maj 2010

Dagen jag bävat för...

Dagen för återbesöket idag. En dag som jag väntat på med blandade känslor. Klockan 11 skulle jag vara där och innan dess skulle jag lämna blodprov och träffa sjukgymnasten. Älskade maken hade tagit ledigt för att följa med.

Sjukgymnasten kollade rörlighet och mätte runt armarna. Hon ritade 5 streck på båda överarmarna med 4 cm avstånd och sedan mätte hon för att se om det fanns någon svullnad. Det gick bra, lite svullen men inte mer än 1 cm diff från vänsterarmen så det var godkänt.

Därefter blev vi visade in i ett annat rum och in kom bröstsköterskan, chefsöverläkaren/proffesorn, en läkare samt en praktikant. Obehaget planterade sig i magtrakten... Chefsöverläkaren ville titta på hur jag såg ut efter operationen. Han tyckte att det såg bra ut, hade läkt fint och lymfvätskan har avtagit. På med kläder igen.
Dags för besked... Han berättade att det fanns spridning i 2 lymfkörtlar, totalt 8 hade plockats ut. En under omständigheterna god nyhet. Vi visste redan efter operationen att det var 2 angripna lymfkörtlar. Skönt att det inte spridits vidare - samtidigt känns det skit att fanns spridning alls. Analysen av tumören visar att den är av typen HER-2. Det är mindre bra. Det är inte den allra sämsta sorten, men inte den "bästa". Det är en ganska aggresiv sort. Skit också. Jobbigt att höra.

Om 2-3 veckor ska jag påbörja cellgiftsbehandling, 6 kurer var tredje vecka - ca 4 månader - och därefter får jag en antikropp som heter Herceptin under ett år samt strålning 5 dagar/vecka i 5 veckor mot armhåla och bröstvägg. Är fortsatt sjukskriven för att läka klart och för att hinna förbereda inför cellgiftsbehandlingen. Jag ska få inopererat en venport några centimeter nedanför nyckelbenet på vänster sida, undersöka hjärta och lungor och så klart ordna med peruk och huvudbonader. Nu väntar jag på kallelse till Onkologen för att få veta mer om min behandling och vilka förberedelser som behövs.

Idag känns det jobbigt. Riktigt, riktigt jobbigt. Men det hör till, det vet jag. Nu j--ar ska jag fixa det här!